En gång för inte så länge sedan fanns det en flicka som hette Lova, hon var 11 år.
Hennes föräldrar hade dött i en bilolycka, sedan dess hade hon bott i Partille i en lägenhet med sin apa Yoko. Han var vit.
En dag när hon skulle handla i Allum gick hon in för att prova en ny klänning hon skulle köpa och helt plötsligt var hon mitt i djungeln!
-Var är jag? sa hon försiktigt.
- In africa! sa en röst bakom henne.
Hon kunde lite engelska så hon fattade vad pojken sa.
- I´m from sweden! sa Lova.
-Okej! Jag heter Leonard men du kan kalla mig Leo! sa pojken.
-Jag heter Lova!
-Var kom du ifrån? sa Leo.
-Jag skulle köpa en klänning, jag gick för att prova den och sen var jag här! sa Lova.
-Oj! det var dåligt!
Man såg att han var indian för han hade massa fjädrar på sig.
-Följ med till min by! sa Leo glatt.
Lova tänkte på om hon kunde lita på Leo…..,
men eftersom han var så snäll följde hon med honom.
Nu hade Yoko vågat komma fram.
-Vem är det? frågade Leonard.
-Min apa Yoko, han är jättesnäll!
-Okej, nu går vi!
Det började gå, efter en timme började hon bli trött i benen.
-Är vi framme snart? sa Lova.
-Strax, sa Leo.
Fem minuter senare var de framme vid byn.
-Ugh! sa någon.
-Var hälsad! sa den som troligen var hövding.
-Jag förstår att du är den som är utvald att hämta det magiska halsbandet på toppen av det flammande berget, sa hövdingen.
-Va?
Lova fattade ingenting.
-Vadå utvald?
- Du är utvald att rädda våran by från förbannelsen!
-Kommer jag hem om jag hittar den?
-Ja.
-Då ska jag,Yoko och Leonard hitta den! sa Lova.
-Jag kan inte hjälpa dig med allt, det mesta måste du klara själv.
-Okej.
Hon började packa det hon behövde: Mat, svärd, 2 koppar, kläder, en karta och vatten flaskor.
Sen nästa morgon hoppade de på varsin kamel och Yoko fick rida på en bebis-kamel.
Sen började de gå.
-Om en timme är vi framme vid den riktigt stora djungeln, sa Leo.
Efter en liten stund såg de en liten lejonunge som grät.
-Vad har hänt? sa Lova.
- Jag har tappat bort min mamma, grät lejonet.
-Du kan få åka med oss och leta på vägen.
-Tack, sa han.
Efter en stund var de i den stora djungeln.
-Wow! sa Lova, Lejonet och Yoko.
-Coolt va? sa Leo.
Och så gick de in i den stora djungeln.
De tittade på kartan.
-Det står att berget ska vara precis här! sa Lova.
Och så tittade de upp från kartan, där var en jättestor mur. Lova tittar upp i hörnet av kartan.
-Åh!
-Vad är det? sa Leo.
-Det här är ju en karta över över Afrika år 1111! sa Lova.
-Hur ska vi nu hitta berget?
-Vi kan väl fråga någon innanför den här muren?
Sedan gick de och knackade på det stora porten.
Knack, knack!
Porten öppnades av några riddare.
-Hej…., sa Lova, mer hann hon inte säga för….
Pang!!!
Dom stängde porten direkt.
-Vi får klä ut oss! sa Lova.
-Vi tar trasiga kläder för det har säkert det, sa Lejonet.
De knackade igen och blev insläppta.
-Öh?! sa Lejonet.
Alla hade moderna finklänningar och shorts och t-shirt. De frågade närmsta människa.
-Vart är det flammande berget? frågade Leo.
Damen pekade upp mot himmelen.
-Va?
Damen sa att det var i "himmel-dalen".
-Vart är den dalen då? undrade Leonard.
Hon ryckte bara på axlarna och sa att ingen här visste, och att ingen någonsin sett det berget.
-Jaha, då får vi fortsätta och fråga på vägen om någon vet var det berget är.
1 minut senare blev ALLA törstiga.
-Leo? sa alla andra samtidigt.
-Ja?
-Vart finns närmsta sjö?
-Den är 200 meter bort och heter krokodil-sjön.
-Jaaaaa!
När de var framme så hoppade alla i och badade.
-Aj! sa Lova.
-Aj! sa Lejonet.
-Aj! sa Yoko.
Och så hörde det ett konstigt ljud.
-Åh! ni är så söta, ja ni är så söta.
Det var Leo, han klappade krokodilerna.
-De bet oss! sa Lova, Lejonet och Yoko.
-Nej, det var krabborna, de här skulle inte skada er! sa Leo.
Sen slog de läger för natten.
Leonard bad på sina knän om att krokodilerna skulle få sova i tältet med oss.
Men vi sa nej minst 20 gånger innan han fattade att de inte fick sova i tältet.
Nästa morgon när vi fyllt på vattenflaskorna, fortsatte vi.
Vi hittade en karta som var riven i två delar och vi började leta efter andra delen men vi hittade de inte, så vi fick leta efter berget med en halv karta.
-Vad är……
Lova svimmade nästan.
-En, en, DRAKE!!Ah! skrek Lova.
Draken var 3 meter hög och den hade 4 huvuden och 8 armar.
Hjälp!!!! skrek Lejonet.
En av armarna hade hittat ett svärd på marken och försökte träffa Lejonet.
Då tog Leo upp sitt svärd och hjälpte Lejonet.
Efter att Leo hjälpt lejonet sprang de.
-Spring, darken får inte få tag på oss! ropade Lova.
De hann precis in i en grotta, dom fick stanna där till natten när draken sov.
På grottans väggar var det massa grottmålningar.
-Det ser ut som ett meddelande, sa Lova.
Det var människor och drakar och blod på väggarna.
-Blod? sa Yoko skrämt.
-Det här måste vara……..drakens grotta!!!!!!! utropade Leo.
Så hörde de att draken höll på att komma tillbaka.
-Klättra upp i taket! sa Leo.
När draken kom in hade alla hunnit upp i taket.
Yoko var så varm att det droppade.
Draken kände det på ett av sina huvuden.
Han röt till.
-Fly!!! ropade alla.
-Bra idè! sa draken.'
Alla flydde bort till sina saker och fortsatte.
Lova tänkte om det här var svårt hur svårt skulle det bli senare?
Helt plötsligt ramlar Lova av kamelen rakt ner på marken med huvudet först som om hon dök.
-Vad hände? sa Leo.
Men Lova var avsvimmad.
De fick kasta vatten på henne för att hon skulle vakna.
-Vad hände? sa Leo igen.
-Jag fick något hårt i huvudet, sa Lova och kände i pannan hon hade en stor bula.
De stannade där en liten stund sen försökte de hitta den som kastat det.
De såg en liten apa uppe i ett träd som kastade kokosnötter.
-Vad håller du på med? sa Lova.
-Va?! ropade apan.
-Ja, du kastar ju kokosnötter i huvudet på folk! ropade Lova.
-Nej! jag försöker bara komma med i OS! ropade apan.
-Ja, du har många års träning framför dig innan du kommer dit! retas Lova.
-Ha ha! jätte roligt! ropade apan uttråkat.
-Ja det var jätte roligt! fortsatte Lova retas.
-Sluta reta honom Lova, viskade Leo.
-Ja ja, sa Lova.
-Hoppas du försvinner! ropade Lova.
Hon blinkade och sen var han borta.
-V-v-v-var försvann han? stammade Lova.
-J-j-jag vet inte, sa Leo tillbaka.
Det fortsatte gå med kamelen i ett snöre.
-Lova? sa Leo.
Hon var borta men han såg en arm försvinna ner under jorden, sen blev allt svart.
-Var är vi? sa Leo.
Han såg några män som förde bort honom.
Männen höll upp honom framför en grön varelse i vita kläder, han tittade åt sidorna och såg Yoko och Lejonet men inte Lova.
-Var är flickan? röt den gröna varelsen.
-Vilken flicka? sa Leo.
-Flickan! röt han igen.
-Vilken flicka? sa Leo igen.
-Vad är du för något igentligen? sa Leo.
-Jag är ett grönt spöke, de ända i världen.
-Jaha, sa Leo snällt.
-Åh! han är ju lika meningslöst som ett sovande troll! sa spöket.
-För honom till fängelset!
Leo såg att fängelset hade gått sönder en gång, han frös och såg en filt i ett hörn.
-En lapp! utropade han.
-Va? sa en av vakterna.
-Åh vad jag fryser! sa han för att vakten inte skulle fatta något.
Det stod: TILL LEO, JAG HANN SMITA NÄR VAKTERNA VAR BORTA, JAG SKA FÖRSÖKA HITTA EN VÄG UT ÅT ER! LOVA.
Ja! nu blir jag räddad! tänkte Leo.
Plötsligt såg han Lovas huvud sticka fram bakom en vägg.
Lova kom fram till honom:
-Var är nyckeln? viskade Lova.
-Där! viskade Leo och pekade på en liten nyckel i ett hörn.
-Kom nu, viskade Lova.
Rrrrrr, lät det.
-Larmet! vi måste gömma oss!
De sprang genom den långa korridoren.
De kom fram till en korsning med fyra gångar, det kom vakter från alla håll.
-En stegen! ropade Lova.
-Upp, upp!
De började springa och det kändes som om det sprang igenom en gummivägg.
När vakterna kom upp ur marken var alla beredda att springa, men vakterna såg de inte.
-Tur, kom nu! sa Leo.
De vände sig om och där var det………..det flammande berget.
Det gick rakt upp igenom molnen.
-Leo, du sa väl att halsbandet var vid sidan av berget? sa Lova.
-Nej i en grotta på toppen, är det dåligt eller bra? sa Leo.
-Åh, nu skojar du väl? sa Yoko.
-Tyvärr!
-Jaha, vi kan lika gärna börja gå innan det blir mörkt, sa Lova.
De började gå, efter en, två timmar blev det mörkt.
-Vi får slå läger här, i morgon har vi sju timmar kvar, sa Leo trött.
Efter fem minuter somnade alla.
Nästa morgon började de gå, de kom fram till där det var jätte smalt att gå.
-Var försiktiga! sa Leo.
-Pust! pustade Lova som tyckte att det gick väldigt bra.
-Ahhh! hörde de någon, det var Leo.
Han hängde sig kvar på en liten gren, för han hade snubblat.
-Hjälp! skrek Leo.
Men de hann inte göra något för en Leo ramlade.
-Nej!!!! skrek Lova och började gråta.
-Vi som jobbat så hårt! ropade Lova och grät.
-Lova, vi måste fortsätta, sa Yoko.
Lova hängde med huvudet och fortsatte gå.
2 timmar senare:
-När är vi framme? det hade jag aldrig frågat om Leo var här, det är inte lika roligt utan honom! sa Lova.
-Sov nu! sa Yoko och lejonet.
-Ja, ja.
-Godnatt!
Nästa morgon när de gick kom de fram till ett träd, det stod mitt i vägen så de inte kunde gå runt.
De började klättra över och trädet och då började trädet gå på den lilla stigen uppåt,
de tittade ner och såg att det var en träd-ande, de var mycket skygga och bara fram när någon de gillade behövde hjälp.
-Nu kan vi vila! sa Yoko och gäspade.
Efter de hade sovit i 4 timmar vaknade de av att de var på marken.
-En timme kvar vi får gå resten, sa Lejonet.
-Jag önskar att Leo var här! sa Lova.
De gick en timme och sen var de framme.
-Ja! vi klarat! sa Lova.
-Leo, sa Lova.
-Kvack, kvack! hörde de.
Det var Leo han kom flygande på en rosa anka.
-Leo!!! ropade Lova.
-Lova!!! ropade Leo.
-Leo, nu måste vi hitta halsbandet, sa Lova.
-Där är grottan! sa Yoko.
De sprang till grottan och de slutade le direkt.
Det var fullt av lava överallt, med några stenar på vissa ställen och där var halsbandet i slutet av grottan.
-Lova, det var det här jag menade med att du måste klara vissa saker själv, sa Leo.
-Va?
-Jag menar att du är den ända som kan komma dit och ta halsbandet, sa Leo.
-Okej, sa Lova.
Lova hoppade från sten till sten och kom äntligen fram.
Hon drog och halsbandet lossnade från stenen.
Hon vände sig om och stenarna som fanns i lavan var borta, hon hoppade ändå och blundade men när hon öppnade ögonen flög hon.
-Jag kan flyga! ropade Lova.
Hon flög ut ur grottan och tog tag i Leo, lejonet och Yoko och flög ner för berget och bort mot Leo:s by.
-Nu kan jag äntligen åka hem! sa Lova när de landat.
-Du räddade vår by, tack så hemskt mycket! sa hövdingen.
-Jag kommer sakna dig, jag önskar att du kunde stanna! sa Leo.
-Men det kanske hon kan! sa hövdingen.
-Kan jag? sa Lova.
-Vill du det? sa Leo.
-Självklart! sa Lova.
-Nu ska vi fira! sa Hövdingen och dansade.
Det blev en jättebra fest och Lova, Yoko och Lejonet stannade hos Leo och bodde där.
SLUT!
Av: Freja nerdal
På engelska heter hon Statue of Liberty.
