21 december 2015
Kära dagbok!
Idag var det lördag och mamma hade lovat mig och min lillebror Noah att vi skulle åka till Ullared och kolla vad vi önskat oss, jag hade väntat på det här i veckor så du kan ju kanske förstå att jag hoppade upp ur sängen när jag vaknade.
Jag sprang bort till Noahs rum och öppnade försiktigt dörren.
Jag hade tänkt skrämma honom men det gick som vanligt dåligt.
Han hoppade fram bakom dörren i sin kaninpyjamas och skrämde nästan livet ur mig.
När jag lugnat ner mig sprang vi ikapp ner till köket.
Mamma stod redan startklar för att hämta mormor som också skulle med, och åka till Ullared.
När vi kom fram till mormor var det bara jag och Noah som gick för att ringa på henne. Mamma hade fått ett jobbsamtal så hon satt kvar i bilen.
Noah tittade på mig med sin allra gulligaste blick, sträckte fram sina små händer och sa:
-Rida?
Jag lyfte upp honom på ryggen och vi gick bort mot mormors hus för att ringa på, jag ringde på flera gånger, ingen kom, gång på gång samma resultat.
Mormor hade bott ensam i flera år, eftersom morfar hade dött, och hon missade aldrig att träffa oss inte ens för 10 000 kronor.
Till slut gick jag bara in.
Vi tittade in i köket och där låg hon avsvimmad.
Jag tog inte ens Noah i handen, jag bara sprang ut till mamma och skrek att mormor låg på golvet medvetslös.
Mamma ringde ambulans, mormor skjutsades till sjukhus och mamma följde med, hon hade bara slängt ur sig:
-Ring pappa!
Jag satte på telefonen och signalerna gick.
Efter en kvart kom han med bilen och vi satte oss.
Vi var tysta hela vägen hem.
Det första jag gjorde var att gå upp på mitt rum, jag gjorde ingenting jag bara satt där på min säng och stirrade in i väggen.
Det var först då jag förstod hur rädd och ledsen jag var.
Efter en stund kom Noah in. Han hade gråtit, för han var helt röd runt ögonen.
Han kastade sig om min hals och allt var bara jobbigt och hemskt.
22 december 2015
Kära dagbok!
Jag kunde knappt sova en blund på hela natten. Jag bara stirrade upp i taket.
Jag tänkte hela tiden:
“Är hon död? varför ringer inte mamma? kommer mamma och mormor vara borta på julafton?”
Jag klädde på mig och när jag skulle gå ner mot köket, kändes det som om fötterna var gjorda av bly och det tog säkert tjugo minuter att komma ner för trappan och in i köket, där Noah satt.
-Felicia? var är mamma?
Han såg så liten och ynklig ut.
Jag suckade tungt och sa:
-Hon är hos mormor på sjukhuset.
Jag tog hans hand och satte honom ner i soffan, jag fixade några mackor, varm choklad och satte på en film.
Filmen höll på i säkert två timmar men ändå kunde jag inte koncentrera mig på vad den handlade om, utan bara vad som skulle hända om mormor dog.
Det faktum att mormor låg på sjukhus tog ovanliga effekter.
Det började med att vi fick titta på hur mycket tv vi ville och sen att pappa lät oss äta hur mycket godis och glass som helst, även fast det var söndag.
Vi tittade säkert på fem filmer men jag vet inte vilka.
Plötsligt ringde telefonen, jag hoppade upp ur soffan och sprang bort mot köket.
-Hallå? sa jag hoppfullt.
Men det var bara Libi, hon undrade om vi skulle hitta på något.
Jag hade faktiskt inte ringt henne och berättat, jag hade inte ens berättat för min bästa kompis.
-Eh, det går nog inte…sa jag och gråten var nära.
Antagligen hörde hon att jag var ledsen för hon sa:
-Jag är hos dig om fem minuter!
Fem minuter senare satt Libi på min säng.
-Vad är det som har hänt? sa hon. Du vet att du kan berätta vad som helst för mig?
Jag nickade och men innerst inne ville jag nog inte berätta.
-Mormor är på sjukhus och mamma ringer inte, sa jag och jag kände hur
tårarna kom.
Hon kramade mig, hårt och länge.
23 december 2015
Kära dagbok!
Inatt sov Libi över hos mig.
Libi väckte mig klockan halv åtta och jag gick upp.
Det kändes faktiskt mycket lättare när jag hade berättat för någon.
Vi gick bort mot Noahs rum, men han var inte där.
Han hade väl redan gått upp tänkte jag.
Nere i köket satt pappa och drack kaffe.
-Väckte ni inte Noah? sa han.
-Vi trodde han var nere…….? sa jag och tittade på Libi.
Pappa kollade övervåningen, Libi kollade nedre våningen och jag gick ut i den slaskiga trädgården.
Han var ingenstans, inte nog med att mormor var på sjukhus, nu är Noah borta också.
Pappa ringde polisen och sprang ut i garaget.
Jag tänkte “Han kan ju inte blivit kidnappad och han har väl inte rymt, han vet ju hur mycket vi älskar honom.”
Nu blev genast allt värre. Mycket, mycket värre.
Pappa hade cyklat iväg och letat.
Det var bara jag och Libi som var hemma.
Vi gick in i köket och gjorde lunch, vi hade faktiskt inte ätit lunch fast klockan var 15:30.
Jag ställde upp maten på en bricka och vi gick in i Noahs rum.
Vi satt på Noahs säng och pratade tyst.
Vi pratade om hur vi skulle hitta Noah och Libi frågade om han hade sagt något konstigt igår kväll medan hon var och hämtade sina saker.
-Nej.
Då kom jag på att han frågat om vi inte kunde gå till mormor på sjukhuset.
Jag hade sagt att vi bara fick vänta tills mamma ringde. Men….
Jag tog tag i Libi och drog med henne ner för trappan, tog tag i min telefon och ringde pappa, som vanligt svarade inte.
-Jag tror jag vet vart han är på väg! sa jag.
Vi hjälptes åt att sätta på Noahs cykelsitts.
Vi hoppade på våra cyklar och åkte bort mot skogen.
24 december 2015
Kära dagbok!
Igår kväll kom jag på vart Noah var på väg.
Mot sjukhuset, jag var 99% säker, och det räckte för mig.
Det skulle bli en lång kväll, för det tar ungefär tre timmar att cykla dit.
Och vi visste ju inte om han gick rätt, förmodligen kunde han iallafall vägen ganska bra, eftersom vi cyklade dit för inte så länge sen.
Vi skulle inte till sjukhuset utan till farmor som bor bara några hundra meter bort.
Så han kan nog den mesta delen av vägen, även fast han sov…
Men han är ganska bra på sådant, faktiskt.
Efter ungefär en halvtimme kom vi fram till där skogen börjar.
Då började det bli svår terräng, så vi fick leda cyklarna en bit in på en grusväg.
Det finns faktiskt ingen sjö eller myr i vägen när man åker till sjukhuset och det var jag väldigt glad över.
En en timme senare hade vi börjat förlora hoppet.
Klockan var 23:35 och det var kolmörkt ute, vi satte oss och vilade på några stenar.
Det hade börjat snöa på den slaskiga grusvägen.
Jag kände hur någon ryckte i mig, tydligen hade vi somnat.
Jag tittade på klockan, den var 06:47, nu var det bråttom. Det var ju julafton.
Vi satte oss på cyklarna och åkte vidare.
Jag hade fått en klump i magen som bara växte och växte.
Nu var det en timme till sjukhuset och det snöade rejält.
Jag hörde hur någon grät och jag tänkte: “Sluta gråta Libi, det blir inte lättare då.”
-Felicia?
Mitt namn ekade.
Jag tvärstannade och en liten varelse kom emot mig och jag ropade:
-Noah!
Han sprang och sprang, ända tills han var framme hos mig.
Han kramade mig hårt. Jag lyfte upp honom, tog av min dunjacka, satte den runt honom som en filt och satte ner honom i cykelsittsen. Jag tänkte: “Nu skall vi faktiskt åka till mormor på sjukhuset.”
En timme senare stod vi innanför sjukhusets dörrar.
Vi sprang bort mot receptionen och frågade var mormor var.
“Våning fyra, rum 16” hade hon sagt.
Vi tog hissen upp till våning fyra och gick bort mot rum 16.
Där i en av sängarna låg mormor och mamma satt bredvid.
Mormor tittade upp och när hon såg oss blev hon jätteglad.
Mamma tittade också upp och sprang fram och kramade oss.
Det visade sig att mormor hade fått hjärnskakning och brutit benet, jag vet inte hur, antagligen hade hon landat med benet under sig när hon föll.
Mamma hade inte ringt för att mormor hade opererats och hon hade varit så stressad.
Mormor fick åka ifrån sjukhuset en stund senare på dagen och det blev inte riktigt den julafton som man kanske hade önskat, men vi var i allafall tillsammans.
