torsdag 10 december 2015

Partille Stories 2015

                                   21 december 2015
                        Kära dagbok!


Idag var det lördag och mamma hade lovat mig och min lillebror Noah att vi skulle åka till Ullared och kolla vad vi önskat oss, jag hade väntat på det här i veckor så du kan ju kanske förstå att jag hoppade upp ur sängen när jag vaknade.


Jag sprang bort till Noahs rum och öppnade försiktigt dörren.
Jag hade tänkt skrämma honom men det gick som vanligt dåligt.
Han hoppade fram bakom dörren i sin kaninpyjamas och skrämde nästan livet ur mig.
När jag lugnat ner mig sprang vi ikapp ner till köket.
Mamma stod redan startklar för att hämta mormor som också skulle med, och åka till Ullared.


När vi kom fram till mormor var det bara jag och Noah som gick för att ringa på henne. Mamma hade fått ett jobbsamtal så hon satt kvar i bilen.
Noah tittade på mig med sin allra gulligaste blick, sträckte fram sina små händer och sa:
-Rida?
Jag lyfte upp honom på ryggen och vi gick bort mot mormors hus för att ringa på, jag ringde på flera gånger, ingen kom, gång på gång samma resultat.
Mormor hade bott ensam i flera år, eftersom morfar hade dött, och hon missade aldrig att träffa oss inte ens för 10 000 kronor.


Till slut gick jag bara in.
Vi tittade in i köket och där låg hon avsvimmad.
Jag tog inte ens Noah i handen, jag bara sprang ut till mamma och skrek att mormor låg på golvet medvetslös.
Mamma ringde ambulans, mormor skjutsades till sjukhus och mamma följde med, hon hade bara slängt ur sig:
-Ring pappa!
Jag satte på telefonen och signalerna gick.
Efter en kvart kom han med bilen och vi satte oss.
Vi var tysta hela vägen hem.
Det första jag gjorde var att gå upp på mitt rum, jag gjorde ingenting jag bara satt där på min säng och stirrade in i väggen.
Det var först då jag förstod hur rädd och ledsen jag var.
Efter en stund kom Noah in. Han hade gråtit, för han var helt röd runt ögonen.
Han kastade sig om min hals och allt var bara jobbigt och hemskt.


                                           


                                                22 december 2015
                                Kära dagbok!


Jag kunde knappt sova en blund på hela natten. Jag bara stirrade upp i taket.
Jag tänkte hela tiden:
“Är hon död? varför ringer inte mamma? kommer mamma och mormor vara borta på julafton?”
Jag klädde på mig och när jag skulle gå ner mot köket, kändes det som om fötterna var gjorda av bly och det tog säkert tjugo minuter att komma ner för trappan och in i köket, där Noah satt.
-Felicia? var är mamma?
Han såg så liten och ynklig ut.
Jag suckade tungt och sa:
-Hon är hos mormor på sjukhuset.
Jag tog hans hand och satte honom ner i soffan, jag fixade några mackor, varm choklad och satte på en film.


Filmen höll på i säkert två timmar men ändå kunde jag inte koncentrera mig på vad den handlade om, utan bara vad som skulle hända om mormor dog.


Det faktum att mormor låg på sjukhus tog ovanliga effekter.
Det började med att vi fick titta på hur mycket tv vi ville och sen att pappa lät oss äta hur mycket  godis och glass som helst, även fast det var söndag.


Vi tittade säkert på fem filmer men jag vet inte vilka.
Plötsligt ringde telefonen, jag hoppade upp ur soffan och sprang bort mot köket.
-Hallå? sa jag hoppfullt.
Men det var bara Libi, hon undrade om vi skulle hitta på något.
Jag hade faktiskt inte ringt henne och berättat, jag hade inte ens berättat för min bästa kompis.
-Eh, det  går nog inte…sa jag och gråten var nära.
Antagligen hörde hon att jag var ledsen för hon sa:
-Jag är hos dig om fem minuter!
Fem minuter senare satt Libi på min säng.
-Vad är det som har hänt? sa hon. Du vet att du kan berätta vad som helst för mig?
Jag nickade och men innerst inne ville jag nog inte berätta.
-Mormor är på sjukhus och mamma ringer inte, sa  jag och jag kände hur
tårarna kom.
Hon kramade mig, hårt och länge.
                                        
                                                


                                             23 december 2015
                             Kära dagbok!


Inatt sov Libi över hos mig.
Libi väckte mig klockan halv åtta och jag gick upp.
Det kändes faktiskt mycket lättare när jag hade berättat för någon.


Vi gick bort mot Noahs rum, men han var inte där.
Han hade väl redan gått upp tänkte jag.
Nere i köket satt pappa och drack kaffe.
-Väckte ni inte Noah? sa han.
-Vi trodde han var nere…….? sa jag och tittade på Libi.


Pappa kollade övervåningen, Libi kollade nedre våningen och jag gick ut i den slaskiga trädgården.
Han var ingenstans, inte nog med att mormor var på sjukhus, nu är Noah borta också.
Pappa ringde polisen och sprang ut i garaget.
Jag tänkte “Han kan ju inte blivit kidnappad och han har väl inte rymt, han vet ju hur mycket vi älskar honom.”
Nu blev genast allt värre. Mycket, mycket värre.


Pappa hade cyklat iväg och letat.
Det var bara jag och Libi som var hemma.
Vi gick in i köket och gjorde lunch, vi hade faktiskt inte ätit lunch fast klockan var 15:30.
Jag ställde upp maten på en bricka och vi gick in i Noahs rum.


Vi satt på Noahs säng och pratade tyst.
Vi pratade om hur vi skulle hitta Noah och Libi frågade om han hade sagt något konstigt igår kväll medan hon var och hämtade sina saker.


-Nej.
Då kom jag på att han frågat om vi inte kunde gå till  mormor på sjukhuset.
Jag hade sagt att vi bara fick vänta tills mamma ringde. Men….
Jag tog tag i Libi och drog med henne ner för trappan, tog tag i min telefon och ringde pappa, som vanligt svarade inte.
-Jag tror jag vet vart han är på väg! sa jag.
Vi hjälptes åt att sätta på Noahs cykelsitts.
Vi hoppade på våra cyklar och åkte bort mot skogen.
                                          
                                    
                                              24 december 2015
                                Kära dagbok!


Igår kväll kom jag på vart Noah var på väg.
Mot sjukhuset, jag var 99% säker, och det räckte för mig.
Det skulle bli en lång kväll, för det tar ungefär tre timmar att cykla dit.
Och vi visste ju inte om han gick rätt, förmodligen kunde han iallafall vägen ganska bra, eftersom vi cyklade dit för inte så länge sen.
Vi skulle inte till sjukhuset utan till farmor som bor bara några hundra meter bort.
Så han kan nog den mesta delen av vägen, även fast han sov…
Men han är ganska bra på sådant, faktiskt.


Efter ungefär en halvtimme kom vi fram till där skogen börjar.
Då började det bli svår terräng, så vi fick leda cyklarna en bit in på en grusväg.
Det finns faktiskt ingen sjö eller myr i vägen när man åker till sjukhuset och det var jag väldigt glad över.


En en timme senare hade vi börjat förlora hoppet.
Klockan var 23:35 och det var kolmörkt ute, vi satte oss och vilade på några stenar.
Det hade börjat snöa på den slaskiga grusvägen.

Jag kände hur någon ryckte i mig, tydligen hade vi somnat.
Jag tittade på klockan, den var 06:47, nu var det bråttom. Det var ju julafton.
Vi satte oss på cyklarna och åkte vidare.
Jag hade fått en klump i magen som bara växte och växte.


Nu var det en timme till sjukhuset och det snöade rejält.
Jag hörde hur någon grät och jag tänkte: “Sluta gråta Libi, det blir inte lättare då.”


-Felicia?
Mitt namn ekade.
Jag tvärstannade och en liten varelse kom emot mig och jag ropade:
-Noah!
Han sprang och sprang, ända tills han var framme hos mig.
Han kramade mig hårt. Jag lyfte upp honom, tog av min dunjacka, satte den runt honom som en filt och satte ner honom i cykelsittsen. Jag tänkte: “Nu skall vi faktiskt åka till mormor på sjukhuset.”
En timme senare stod vi innanför sjukhusets dörrar.
Vi sprang bort mot receptionen och frågade var mormor var.
“Våning fyra, rum 16” hade hon sagt.


Vi tog hissen upp till våning fyra och gick bort mot rum 16.
Där i en av sängarna låg mormor och mamma satt bredvid.
Mormor tittade upp och när hon såg oss blev hon jätteglad.
Mamma tittade också upp och sprang fram och kramade oss.
Det visade sig att mormor hade fått hjärnskakning och brutit benet, jag vet inte hur, antagligen hade hon landat med benet under sig när hon föll.
Mamma hade inte ringt för att mormor hade opererats och hon hade varit så stressad.

Mormor fick åka ifrån sjukhuset en stund senare på dagen och det blev inte riktigt den julafton som man kanske hade önskat, men vi var i allafall tillsammans.

Elektricitet


                                  Statisk elektricitet

Statisk elektricitet är den elektricitet som uppstår när man gnider till exempel en ballong mot håret.
I håret finns det lika många plussladningar som det finns minusladdningar och det kallas att den är oladdad, men när man gnider en ballong mot håret så "samlar" ballongen på sig minusladdningar och det är när de hoppar tillbaka till håret som det sker statisk elektricitet.

                                  

                                   Elektrisk ström

Elektrisk ström är det som får våra lampor att lysa, tv-apparater att funka och våran spis och ugn att funka.
Det finns jättemånga saker som funkar med ström, men jag orkar inte rabbla upp alla.

Ta en lampa till exempel: den funkar genom att massa elektroner far igenom sladden till lampan och inuti sladden finns en metalltråd, ofta är den av koppar. 
Om man kopplar sladden till ett batteri


onsdag 9 december 2015

Anne Frank

                                    #Anne Franks liv


#Anne

12 juni år 1929 föddes en judisk flicka som hette Anne Frank i Tyskland.
Hennes föräldrar hette Otto Frank och Edith Frank, men hon hade också en storasyster som hette Margot.


#Flytt till Holland

1933 (Anne var fyra år) tvingades Annes familj flytta till Holland.
Det var för att nazisterna hade tagit makten i Tyskland.
Nazisternas ledare hette Adolf Hitler, de hatade judarna och ville att de skulle utrotas, men egentligen var de rädda att judarna skulle ta över makten.

#Andra världskrigets början

Men 1940 började andra världskriget och tyskarna invaderade Holland, så skyddet mot nazisterna förstördes och de fick fly för att gömma sig.
Det var då inte längre tillåtet att judar fick gå i samma skola som vi "icke judar".

#Instängd i tjugofem månader

1942 fick de fly och gömma sig tillsammans med fyra andra judar på övervåningen på Annes pappas kontor som han förstås inte kunde fortsätta jobba på för att inte bli upptäckt av nazisterna och bli skickad till koncentrationsläger eller kanske till och med bli dödade.
De bodde där i ungefär tjugofem månader.
De andra som jobbade på kontoret riskerade sitt liv när de gömde undan Anne och hennes familj.
Det var i Holland hon började skriva sin nu berömda dagbok "Anne Franks dagbok".

-Tänk dig att bo på en vind/övervåning på ett kontor och aldrig få gå ut för att du kan bli dödad.
Det var ganska lätt att känna igen judar för de hade en gul stjärna inbränd på alla ens kläder.

#Koncentrationsläger

1944 var det någon som avslöjade att de fanns gömda där och de blev skickade till koncentrationsläger, de var bara där i några månader innan Edith, (mamman) Margot (systern) och Anne själv dog.
Anne dog i tyfus och var bara femton år då, 31 mars 1944.

#Anne Franks dagbok

Två månader efter att Anne dött var andra världskriget helt slut.
Annes pappa överlevde koncentrationslägret och en av deras vänner hittade Annes dagbok och den publicerades som bok med titeln "Anne Franks dagbok" år 1947.




  



måndag 7 december 2015

Matspjälkningssystemet



Matspjälkningen

1) Först tuggar vi maten i munnen/ munhålan.
Salivet hjälper till att fräta ner maten.
Men både tänderna och tungan hjälper också till.

2) Vi sväljer ner maten och den kommer ner i matstrupen. Där kramas maten ner i magsäcken med hjälp av musklerna.

3) Maten hamnar i magsäcken som är full av magsaft.
Magsaften fräter sönder maten vi har ätit till en slags gröt.

4)  Bukspottskörteln gör olika ämnen som kan sönderdela kolhydrater, fetter och proteiner.

5) Levern har några olika saker att göra.
Som att tillverka galla (som samlas i gallblåsan) som också kan sönderdela fett, och så är det kroppens egna reningsverk.

6) Tolvfingertarmen är början på vår tarmkanal, här blandas maten med olika vätskor som spjälkar maten till små molekyler.

7) I tunntarmen har maten blivit en slemmig vätska, när maten har omvandlats till molekylerna vi behöver kan det skickas rakt ut i blodet.

8) Blindtarmen är faktiskt inte lika viktig som de andra organen, den behövdes mer när vi åt grövre mat och det är därför som man kan operera bort en bit av blindtarmen, när man har fått en dålig infektion.

9) Tjocktarmen är den som suger upp vattnet ur våran mat så att det blir mer fast (hård.)

10) Ändtarmen är där det lagras "avföringen" till du blir nödig........

11) Analöppningen är din egna utgång.